KOMMER TA SJÄLVMORD
När min mamma fick reda på att jag skar mig själv var det första hon sa: - "det här är det värsta en mamma någonsin kan få höra." Jag blev helt chockad och fick som en knut i magen, en knut som fortfarande finns kvar. Hon började prata om Psyk och så, men jag kunde inte lyssna helhjärtat. Det enda som fanns i mina tankar var: Vad har jag gjort? Har jag sårat min egen mamma? Har jag förstört hennes liv? Och de tankarna finns fortfarande kvar här, och de förföljer mig, dag som natt. Det enda jag kan tänka på är mina ärr, vad som kommer hända om någon får veta eller så. Jag kan inte fatta att jag har blivit så konstig att jag till och med är rädd för att duscha med andra. Jag kan inte släppa tankarna från sånt här, och det tar död på mig. Och Det gör inte direkt saken bättre att min mamma behandlar mig som ett jävla misssfoster, och min pappa och alla andra som vet.. I början före ett tag sedan kändes det endå som att jag kanske bröt ihop, kunde inte hantera allt, så jag lät impulsen att skada mig själv vinna. Och jag kände att det var okej, att alla bryter ihop någon gång. Men sedan började folk behandla mig som ett missfoster, och då börjar jag mer och mer känna mig som ett. Jag orkar liksom inte med skiten längre, jag vill bara härifrån. Jag vill bara ta livet av mig. Jag har alltid känt att jag inte kan göra det, för att min mamma och pappa kommer att bli helt förstörda. Men ju mer tiden går, desto värre blir allt. Jag känner att jag inte passar in, folk dömer efter mina ärr, jag tycker ingenting är kul längre, och jag har redan planerat mitt självmord, i detalj. Förlåt för den här långa och tråkiga texten, kände att jag behövde skriva det bara. Mitt namn är Louice (Lollo) svan, och jag är en 13 årig tjej som förmodligen inte kommer bli så mycket äldre än så.
Dina föräldrar är bara oroliga för dig. Om du hade ett barn som skar sig och vill ta livet av sig så hade du säkert också blivit jätteorolig. Försök ta hjälp av dina föräldrar, det är det de är till för. Du är 13 år och har hela livet framför dig. Tonåren är en jobbig tid för många, mycket hormoner i kroppen när man kommer in i puberteten och så och oro för att lämna barndomens värld. Det är så mycket som händer i kroppen under den perioden, så det är vanligt att må dåligt och många vågar inte prata om det heller.
Du måste försöka ta hjälp av någon, du kan inte gå och bära detta helt ensam. Om du känner dig orolig för att prata med dina föräldrar, så ta kontakt med skolkuratorn, skolpsykolog. Eller ring BRIS. Försök ta hjälp innan allt hinner bli ännu värre. Såna här problem går att lösa. Det kommer att bli bättre, jag lovar. Gör inget förhastat.
Förstår inte av din text vad det är som är så hemskt att du började skära dig. Men vad det än är så undrar jag ju naturligt vis vad du gör i dagsläget för att må bättre?
Om dina föräldrar är ledsna och oroliga nu, hur tror du att det kommer bli om du tar ditt liv? och är verkligen dina problem så stora att det är värt att krossa en hel familj?
Med vänliga hälsningar Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, Multipel skleros och livet
#2 jag skrev aldrig i texten varför jag började skära mig. Men orsaken är att jag hela mitt liv blivit mobbad, utfryst, retad av samma tjejer. Samma tjejer som även spela i mitt fotbolls lag, de mobbar mig på planen, fäller mig för skojs skull och så. Och jag klarade liksom inte av det längre. Det är orsaken.
#3 Ja då förstår jag. Mobbning är fruktansvärt och det är jobbigt att behöva gå igenom. Jag blev själv mobbad när jag gick i skolan så jag vet verkligen vad du går igenom. Men jag lovar att det blir bättre!
Är de så jobbigt att du överväger att ta ditt liv så byt skola och fotbollslag!
Med vänliga hälsningar Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, Multipel skleros och livet