Jag ska försöka hålla mig kortfattad..
I hela mitt liv har jag varit "annorlunda" och inte passat in i mallen för hur samhället vill att man ska vara. Därför hoppade jag av gymnasiet och flöt omkring superförvirrad och arbetslös i flera år med återkommande depressioner och har även legat på psyk efter ett självmordsförsök.
Under en period i mitt liv är jag rätt säker på att jag var utbränd, men eftersom jag inte hade något jobb och inga läkare någonsin har tagit mitt dåliga mående seriöst så blev det ingen utredning om det hela.
För att fly undan allt så flyttade jag till en annan stad och för att få en inkomst började jag plugga och tyvärr så misslyckades jag med studierna och började ta drogen men blev aldrig beroende.
Jag träffade en tjej och försökte ordna upp mitt liv men vi var egentligen inte bra för varandra och gjorde slut. Då var jag tvungen att börja jobba för att få behålla lägenheten. Jag som bara haft ströjobb innan som jag alltid fått sparken/sagt upp mig från pga min psykiska ohälsa var nu tvungen att börja jobba heltid.
Har slitit som ett djur för att hålla allt flytande men har dragit på mig skulder hos kronofogden genom åren och det senaste året har jag knappt orkar kamma håret på morgonen, duschar högst 1 gång i veckan efter att ha tvingat mig själv och träffa kompisar har jag bara kunnat glömma eftersom jag har varit så utmattad. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och jag lagar aldrig mat längre. Går till affären varje dag och köper skräpmat eller går till pizzerian. Har resulterat i en ganska stor viktuppgång.
Jag har bara mått sämre och sämre och nu är jag inne på min andra veckan på semestern och jag har hittills legat i min soffa från morgon till kväll och kollat på serier/filmer och ätit skräpmat och godis. Har inte borstat tänderna på 2 dagar och har inte duschat på 3. Jag har knappt några hela kläder längre och ingen ren disk. Jag trängs med skräp i soffan.
Är jag utbränd eller varför är jag sån här? Jag vill inte gå till vårdcentralen eftersom dom alltid skrattar åt mig och skiter i mig. Jag har aldrig någonsin blivit tagen på allvar trots självmordsförsök och mycket annat.. Hur går jag vidare för att komma ur det här?
