2013-05-15 22:59 #0 av: [[Mellebelle]]

Hittar inget speciellt ställe och få skriva av mig, så jag hamna här och det funka väl antar jag, läs om ni vill om allt onödigt o allmänt depp.

Jag hatar då den här känslan kommer krypandes och hugger tag i hjärtat vrider den runt flera tusen varv om och om igen, tillslut känner man inget längre. Man sitter där helt utan hopp och utan krafter. Den stunden man vill ge upp, lägga sig ner och skrika, springa härifrån och bara springa, springa, aldrig se sig om. Hatar att det går så långt att man tappar luften, man får ingen luft hur man än försöker. Jag hatar mitt huvud, jag hatar mina tankar, jag hatar mina känslor, jag hatar mitt hjärta. Vill ha en av och på knapp, en knapp som spolas tillbaks och en som spolar framåt. Vill ha en knapp där det står radera. Dom här tankarna, den där saknaden. Känna din doften, känna din hud, känna din närhet. Mitt problem är ett problem ingen kommer att få sin krok om. Mitt problem är att jag inte kan lösa mina problem. Jag önskar mer än allt annat att det försvinner, att jag kan börja leva igen som vanligt. Jag har så mycket hat jag har så mycket sorg. less, less och åter less. Ingen kommer någonsin få känna det jag känner, ingen kommer någonsin förstå, ingen vet hur det är, så är det bara INGEN vet. Vill flytta långt lågt bort, till Arfika eller Spanien, om inte Amerika. Bara jag kommer bort från Sverige, bort från alla minnen. Hatar Sverige, hatar svenskar, hatar mänskligheten. Hatar att stanna upp och tänka, allting går förbi mina ögon som bilder. Varför kan inte jag få ha ett perfekt liv? sånt där liv då allt är underbart, då man har sin älskade vid sin sida, ingen tanke på att lämna varandra, älska varandra så att det gör ont. Inga svek inga tårar.
Jag minns då allt började som en saga, det var bara du och jag mot världen. Hade aldrig känns så för någon människa som existerar. Du var han med stort H. Du var min livsglöd, du var livets mening. Du såg på mig så som ingen någonsin sett mig. Men allt ändrades du svek mig om och om igen, men så dum som jag var så tog jag tillbaks dig din idiot. 3 jävla underbara och hemska år med dig. Tillslut fick jag nog efter hur du blev, du var inte lik dig du var inte min ''lillöra'' som alltid var glad, skojjig, och allmänt underbar. Jag minns natten innan jag gjorde slut, då jag låg brevid dig visste att det inte kunde hålla längre. Jag minns hur jag grät och höll om dig när du sov. Jag bad till gud att kunna släppa taget om dig, att han gav mig kraften att göra slut, och lämna varandra för all evighet. Nästa dag gjorde jag det. Det kändes bra då, kändes bra att komma bort från dig. Efter dom åren du sårat mig men endå varit mitt ljus. Mådde bra i några dagar, i några veckor, i några månader. Tillslut tog det stop, vafan har jag gjort?? jag har inte alls kommit över dig, det var bara nått skit jag kommit på. Jag mådde lika dåligt som sist, fick inte luft, fick panik, ångest, självmordstankar. Efter att jag slutat för flera månader sedan så hittade jag ingen annan lösning än att ta de där jädra rakbladet. Lugnade ner mig och kunde andas. Var dag som går så är du i mina tankar, varje natt så kommer du upp i mina drömmar, allt är som vanligt, vi älskar varandra och är lyckliga. När jag vaknar inser jag att det bara är en dröm och har den där klumpen i magen igen. Jag blir inte av med dig hur jag än försöker!? Du gör mig galen! tack vare dig så vill jag ta mitt liv, jag har ingen livsglöd, den har brunnit ut för länge sen. Finns ingenting att leva för längre. Det gör ännu ondare att du tog tillbaka henne IGEN det räcker med att du krossa mig förra gången och blev tillsammans med den h****! självklart ska du göra det igen? typ bara nån vecka efter oss?? HUR KAN DU? Du är så kall, så hemsk. Men endå så varm och underbar. hatar mig själv för att jag älskar dig så jävla mycket. Vill inte ha någon annan, vi LOVADE att det skulle vara du och jag! jag minns hur vi planerade våran framtid. Om vårat hus och hur våra barn skulle se ut.. mina blå stora ögon.. vårat lockiga hår och dina små öron.. Jag har en sån lust och ringa dig och säga allt det jag vill ha sagt, vill be om förlåtelse, vill krama dig, vill höra dig sjunga i bilen då vi körde runt och var allmänt störda, vill se dig skratta och le mot mitt håll, känna dina händer runt mig. Dina läppar mot mina, våra läppar var som gjorda för varandra, kan inte hitta något mer perfekt. Saknar dina oskyldiga klarblå ögon, saknar dina cpdagar då du var allmänt konstig sprang runt och fjanta på, tog en kudde och försökte ''döda'' mig med den, jaga mig, när vi brottdes och försökte få omkull varandra. När din mamma sa att vi var nog det konstigaste paret som existerade. Oj vad jag älskade dig. Du var så perfekt för mig, fanns ingen som du. Du var den sällsynta som jag nu tappat. Du tar livet av mig, jag orkar inte. har blivit tvungen att börja äta medecin, fått lugnande. Jag minns då jag tog tabletterna, jag minns då jag nästan skar upp hela handleden. jag minns då mamma hitta mig, jag minns då jag fick åka in på sjukhuset och dom ville sätta mig på psyket. DU har gjort mig till nått jag aldrig varit förut. DU har satt fast dig i mitt hjärta alldeles för jävla mycket, försvinn bara snälla? Jag minns tillbaka.. då vi jämt var och fiskade, då du tvingade  mig ner för världens backar som jag sedan var tvungen att ta mig upp från, jag höll på o dö.. du drog mig upp och svettades ihjäl. Jag minns alla dom gångerna vi legat i soffan då du sagt åt mig att klia dig på ryggen.. då jag alltid sa att du måste isf massera mina fossingar, jag minns då du hoppade i vattnet med alla kläderna på för att rädda min brors fiskespö. Jag minns då du såg på mig och sa att du älskade mig, jag minns då vi for till haparanda för att hämta din mercedes, jag minns då vi låg i sängen och såg på massa fula videon från youtube och skrattade, jag minns så mycket som jag borde glömma, som jag vill glömma. Jag kommer aldrig klara det här utan dig i mitt liv, det är bevisat. Jag älskar dig nu och föralltid sorgset nog..