Annons:
Etikettdödsfall
Läst 2106 ggr
Twisted_T
4/27/13, 11:18 PM

Bror död.

Visste inte om jag skulle skriva om detta eller inte, men vill veta om fler varit med om något liknande.

Min storebror har mått psykiskt dåligt sedan gymnasiet ca. Vi trodde först att det bara var en vanlig depression som skulle gå över, men veckor,månader och år gick och han blev bara sämre. Efter ett tag tog min mamma kontakt med psykvården för att få hjälp. Han har bara fått komma till kurator en gång i veckan. Många gånger så var kurator på annat möte/sjuk eller dyl. och då fick han ingen hjälp alls. För att komma till kuratorn var han tvungen att först gå till torget(ca. 20min gångväg), sedan ta bussen i rätt tid och åka med den i ca 20min.

Min bror var dålig på att passa tider, och han hade ingen organisationsförmåga eller kontroll på någonting. Han kunde glömma bort saker, tappa bort saker, inte förstå sakers allvar.

För att få han att komma sig dit, så var mamma eller pappa tvugna att vara hemma under den tiden han skulle iväg för att få upp han ur sängen och iväg. Ofta behövde pappa köra han hela biten för att han skulle orka.

Min bror var godtrogen, genomsnäll och hade många som brydde sig om han och älskade han. Han blev psykiskt sjuk och kuratorerna satte aldrig någon diagnos, de bara gav han ångestdämpande och skickade han hem. Två gånger låg han inne på psyk, sista gången fick mina föräldrar tvinga med honom. Hans psykoser hade då blivit så illa att han hade fått för sig att demonerna var ute efter oss, hela släkten. De hade pris på våra huvuden för att han gjort något dumt, i hans egna tankar. Han sa flera gånger att han inte ville dö och att han ville rädda oss. Han sa att han ville åka iväg långt bort öde någonstans för att skydda oss. När han låg där på den slutna psyk avdelningen så sov han inte, ville inte ta tabletterna och åt bara det mamma och pappa kom med till han. Alltså bara yoghurt och frukt. Han trodde att personalen var ute efter han och att de skulle förgifta honom. Mina föräldrar sade gång på gång att de måste få han att sova, eftersom att han inte ville ta sina tabletter utan spottade ut de så behövde han få en spruta. De lyssnade inte utan ville att han skulle få förtroende för han först. Efter några dagar utan sömn var han jätterädd och paranoid och ringde hem till mina föräldrar varje timma när de inte var där. Mina föräldrar ringde till sjukhuset och sade igen att han måste få sova. De bestämde sig för att det rätta var att ta han till hjärn- och hjärt röntgen då han hade för intensiv hjärtrytm och de ville kolla om det var något med hjärnan. Två vårdare skulle ta han till detta, men de hann inte mer än ut från den slutna avdelningen så springer han för sitt liv, han är livrädd och tror att de skall döda han. Han springer genom sjukhuset, ut över ängen och försöker ta sig över vägen, men blir påkörd av en lastbil. När vårdarna kommer fram lever han fortfarande, han blev träffad i sidan när han sprang. Det sista han säger är: "Jag skulle inte stuckit". Han avlider sedan utav skadorna 25år gammal. Efter detta hänt så får han diagnosen schizofreni. Med rätt hjälp hade han troligen kunnat leva ett helt liv. Men han fick inte chansen till det, varken att få någon diagnos eller rätt mediciner för det. Vården har svikit han redan från början, ända till slutet. Trodde inte det gick att tappa bort en patiens som är TVÅNGSinlagd på psyket sådär.

Jag ville bara skriva av mig lite och se om någon annan här känner sig sviken av vården, eller har varit med om någonting liknande.

// Linn

 

Medarbetare på Hamster.ifokus! :)

Annons:
Greigh
4/27/13, 11:31 PM
#1

Jag beklagar din brors bortgång!

Den svenska psykvården är rent ut sagt värdelös. Jag har familjemedlemmar och vänner som är schizofrent sjuka. En av dom begick självmord nyligen, bara för att psykvården nekade hen en plats på sjukhuset just då. De skickade med hen ångestdämpade tabletter som missbrukades, hen svalde hela burken och låg död i sin lägenhet dagen efter.

När min storasyster är som svårast sjuk i psykoser så självskadar hon sig enormt mycket för att bli av med "demonerna" som befinner sig i hennes kropp. När hon låg inlagd på psyk så lyckades hon komma åt massa vassa föremål från toaletten som hon skar upp sin kropp med och personalen såg aldrig till henne. Jag blev jätte besviken när jag såg alla öppna sår på hennes kropp och inte minst cigarett-brännmärkena som hon hade över hela armarna.

När jag är på besök så sitter personalen bara inne på kontoret och dricker kaffe och bryr sig inte om sina patienter för fem öre.

Svenska vården är sorglig!

Twisted_T
4/27/13, 11:43 PM
#2

#1 Känner igen detdär. Min bror skulle bli inlagt tidigare men de hade inte plats. Så han fick tabletter att ta istället. Han ville inte dö, men han trodde det var ända utvägen för att "rädda oss" tillslut, och gissar på att om detta inte hade hänt så hade han själv försökt att ta sitt liv då han verkligen inte fick någon hjälp, inte tillräckligt i alla fall. Psykoser är inte att leka med, och dessa människor får verkligen inte den hjälp de behöver. Det är sorgligt att det ska behöva gå så långt.

// Linn

 

Medarbetare på Hamster.ifokus! :)

Greigh
4/27/13, 11:57 PM
#3

#2
Fast sedan beror det på hur stark han var på andra vis. Min syster har t.ex aldrig haft självmordstankar trots sin utsatthet av psykoser, ångest och andra störningar. Där emot så har schizofrent sjuka människor en mycket lägre levnadstid än "normala". Enligt teorier så lever de oftast inte längre än halva sina liv, då hjärnan inte orkar med att absorbera substanser på samma vis som hos oss andra. Efter en längre tid så hamnar schizofrena i katatoniska tillstånd som försämrar livskvalitén med ca 50%.

Jag tycker så synd om alla oskyldiga människor som drabbas av denna oförklarliga lidnad och tyvärr så gör medicin ingen verkan på patienter, snarare tvärt om. Hjärnan bränns långsamt sönder av alla kemiska mediciner, det är som en långsam lobotomi.

Upp till toppen
Annons: