05. Sorg & Ilska

Orkar inte mer

2013-04-23 19:55 #0 av: FlutterShy


Jag vetetusan vad jag igenkligen ska skriva. Jag kände bara att idag gick det för långt, alldeles för långt. Det är så att, vi haft en kull med valpar iallafall. Och jag har förälskat mig i en av dem, jag vill så gärna behålla den, ingen annan. Dessutom har min mamma lovat mig en hund sedan länge sedan.. 
Jag har tränat honom och allt, vi sovit tillsammans nu det senaste och vi haft han så pass länge nu att jag var tvär säker på att han skulle stanna här föralltid. Men idag kom det en intresserad av en annan valp, men blev förtjust i min lilla vän. Och de bestämde sig att de vill ha honom istället för den dem lämnat intresse på. Så nu ska han flytta iväg, antagligen i helgen. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men han liksom, fick mig glad. Han var min bebis och jag har verkligen fäst mig vid honom. Inte hänt sedan min älskade katt dog i höstas.. Som dog av en obotlig sjukdom.
Men nu är han "såld", kontraktet är skrivet och jag vill bara dö.
Jag fattar inte att de vill göra såhär, de sålde min hund.
Sedan har det 1000 andra saker som jag skulle kunna skriva här, osäkra familje förhållanden, mobbad, saknade personer m.m.

Jag vill bara dö, han var en av de få sakerna som fick mig glad och jag orkar inte mer snart. Jag pratat knappt under hela skoldagarna, för det mesta med lärare. Jag har inga vänner. Oönskad av min pappa.

Alltså jag hittar knappt något att liksom kämpa för längre, jag är helt enkelt en ful, cp människa som inte borde finnas och inte har någon anledning till att leva längre. Så förstår inte varför jag borde fortsätta? Allt känns liksom meninglöst, varför ska jag gå till skolan ens? Så jag kan komma ut med halv taskiga betyg efter att jag jobbat röven av mig, sen jobba och sedan dö. Liksom vad spelar det för roll om man ska dö till slut ändå? Inte precis som jag kommer göra någon skillnad i världen. Jag kommer bara hjälpa till att göra den sämre.

Vissa förstår nog inte hur mycket en sådan liten "hårboll" kan betyda för en men för mig betyder lycka och kärlek. Eftersom jag aldrig fått någon riktig kärlek från vänner, familj.

Jag funderar faktiskt på självmord.

Anmäl
2013-04-23 20:01 #1 av: HaraldochAlex

Det är hemskt att de sålde 'din' hund. Men snälla släng bort tankarna om självmord. Livet är för viktigt för att slängas bort. 
Sanningen är att livet vänder alltid någon gång. Jag har haft liknande tankar, men sedan har det alltid hänt någonting, det kan vara något så litet som en komplimang, som gör att tankarna försvinner. 

Har du pratat ordentligt med dina föräldrar? Tro det eller ej men det kan hjälpa mycket. Dessutom förstår de bättre än alla andra.
Även fast det känns som om livet är i botten, kommer de alltid att älska dig, inners tinne. Jag kan lova dig det. Du skriver att du är "Oönskad av din pappa". Hur vet du det? Har han sagt det, eller är det bara något som du tror? Om du inte vet, prata med honom. 

Hoppas att detta hjälper. 

Anmäl
2013-04-23 20:06 #2 av: FlutterShy


Jag har frågat honom.

Ingen förstår mig, djur är de enda, dem är rena. Inte som människor, smutsiga i själen av hat, fåfänga och ilska. Men ingen förstår att de enda jag har är mina djur, finns inte dem i mitt liv vill jag inte leva.

Anmäl
2013-04-23 20:44 #3 av: HaraldochAlex

Men din mamma då? Har du pratat med henne? Det är hemskt. Alltihop. Ingen förtjänar att må som du gör. Prova prata med någon utomstående. Det brukar fungera bättre. Tömma hjärtat genom ord.

Har du några andra djur? Du kan väl söka tröst hos dem/det? 

Anmäl
2013-04-23 21:10 #4 av: FlutterShy


Ja min mamma, jag har pratat med henne 3000 gånger men det har väll inte gått nåt vidare.. Känns som ingen bryr sig längre, faktiskt. Det ända jag kan göra är på internet där ingen vet vem jag är. Annars om jag säger det rakt ut så får jag massa människor som klagar över mig, "Du har redan så mycket och så mycket att se fram emot" "Du får vänta 10 år inan dit och dat" "Sluta va så självisk". Typ om jag inte städat mitt rum eller om jag vart hemma och vart sjuk har det hänt ofta att jag blivit hotad om att de ska sälja alla mina djur. Det är som att säga till en normal unge att hon inte få ha några kompisar och ingen fritid.

Sedan måste ju alla andra jävla människor lägga sig i med i mitt liv. Jag hatar det, jag kan inte säga det till en person, annars kommer halva skolan få veta, hela familjen, grannar osv.. Men vetefan jag kanske bara är självisk eller en cry baby.

Ibland har jag funderat på att sälja mina djur till några snälla själar och leva utan fritid och bara tänka på skolan, de är iallafall vad pappa vill, man får aldrig vara sjuk, komma ut ur skolan med bra betyg och skaffa sig ett lönsamt jobb. Och de är högre förutsättningar än vad jag någonsin kommer klara av. Jag mår inte ens bra i min själ så hur fan hade de tänkt att jag skulle kunna göra det?!

Ja, en hund och smådjur. Men hunden är gammal och dör väll snart hon också..

Rörigt inlägg, som vanligt.

Anmäl
2013-04-23 21:15 #5 av: FlutterShy


Jag orkar inte ens säga emot folk längre för det har alltid gjort saker värre. Jag får aldrig ha en åsikt eller tycka något, för då samlar ju dessa j*vlar ihop sig och hatar en oändligt- ungefär det som hänt i min nuvarande klass. Men jag ljuger för mina föräldrar och säger allt är bra för att jag orkar inte byta mer skola och mer klasser nu.
Jag litar inte på folk längre.

Anmäl
2013-04-23 21:26 #6 av: HaraldochAlex

Då jag själv inte varit i denna situation, har jag svårt att förstå. Men jag försöker. Om du vill att jag ska sluta skriva till dig är det bara att säga till. Men personligen har jag inget emot att försöka hjälpa. 


Först måste jag fråga för att få ett perspektiv ifrån problemet.; Hur gammal är du? 


Du kanske kan försöka hitta ett sätt att koppla av. Inte behöva tänka så mycket. Kanske ta en promenad i skogen eller något. Det brukar jag göra och det hjälper jättemycket mot 'onda' tankar. 

Om du fick välja vad du vill göra med din framtid, vad skulle det vara? 

Har du någon dröm du kanske kan fokusera på? 


Du har sagt att du inte orkar längre. Det förstår jag. Men hur tror du dina föräldrar skulle känna om du försvann/hittade dig död? Tror du att de skulle få skuldkänslor? 

Anmäl
2013-04-24 16:37 #7 av: FlutterShy


Har jag sagt något om att du ska sluta skriva?:/ Isåfall var det inte meningen så.

Jag är 14, fast jag känner mig mognare för mig ålder.

Jag vill bli veterinär/djurskötare.

Ja de tror jag säkert de skulle, vem skulle inte få det.. Ledsna osv.

 

Anmäl
2013-04-24 21:47 #8 av: HaraldochAlex

Nej det har du inte, jag ville bara säga det ifall att du tycker att jag ska sluta skriva :)


är vi lika gamla alltså. Hela livet framför oss! Därför ska det inte sluta för tidigt. 


Om du strävar efter att bli veterinär och verkligen försöker, då har du helt plötsligt något att längta efter, se fram emot, leva för!

Precis! Om du pratar med dem om dina självmordstankar kommer de nog att förstå och försöka sätta sig i  din situation. Släpp ut dina mörkaste tankar om dig själv och de kommer agera som alla andra föräldrar skulle gjort.



Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.