Livet kommer att bli det DU gör det till. Hårt men sant. Det skulle vara härligt om det fanns en hjälte som kom och ryckte upp en när det är som tyngst och visade vägen att gå, men det händer bara i filmer. Det du kan göra i denna situation är att säga vad du känner och tycker utan att säga det på ett anklagande sätt utan bara lyfta fram det på ett ödmjukt sätt. Prata med kurator och försök få stöd därifrån och sen lägg tid på att läsa böcker som handlar om din situation. Det är lätt att tro att du är ensam om detta problem men det är många som har det som du tyvärr och de flesta får ändå bra liv, men det kräver en insats och ett engagemang för att ta sig dit. Det är ingen stress att nå ditt slutmål utan ta det sakta i små steg så blir resan lättare.

Livet slutar inte för du slutar vara tonåring utan ju äldre du blir desto fler möjligheter uppenbarar sig och livet kan bli enormt utmanande och spännande, OM du väljer att det ska bli det. Det kan också bli ett grått liv där du jobbar 8-17 och sedan går hem och tittar på tv tills du somnar för att börja om igen, men det är inte ett måste. Du kan få hela världen som din arbetsplats och se och uppleva mer än många, men det kräver att du tar dig själv och dina studie på allvar. I det skede du är inne i så kommer det nog dock krävas något stöd utifrån i form av en kurator eller BUP, så ta den möjligheten och blicka framåt för det kommer bli bättre.

#1; Ja. Jag tycker absolut inte jag är den som lider mest. Jag vet mycket väl att det är så himla många som mår mycket dåligare än jag.. Hur menar du med hur jag tycker o säger? Har sagt till min mamma miljontals gånger att jag HATAR hur det är, och ja.. att jag "hatar" honom ( mammas nya alltså ). Hon säger inte så mycket när jag sagt det, och hon vet att jag mår dåligt i lungorna av rök för det har både jag och läkarna sagt. Det är svårt att ta sig ur det, jag är 14 år och jag kan inte precis rymma härifrån. Alternativet är ju att mamma gör slut med honom, så vi kan gå vidare - men nää….. Det kan bli hur hotfullt somhelst, men mamma köper vad han än säger. Men samtidigt är mamma mycket beskyddande, pratar han illa om oss blir hon riktigt arg ( asså mina syskon o jag ), för hon vill inte att han ska prata skit om mammas barn ( jag och mina syskon ). Jag hatar honom- han hatar mig. Det vet jag.. Då en gång så bråkade de inne i sitt sovrum, så jag gick ner i vardagsrummet som ligger precis intill deras sovrum o sov där istället för att höra vad de sa och så att inget hände. Jag hörde klart o tydligt vad de sa, för de skrek till varandra. Han sa att jag var en idiot och var så hänsynlös, och sa att mamma kunde..orkar fan inte säga det, men slicka mig i röven. OPASSANDE MEN JA, SANT. Han skrek det många gånger. Jag undrar vad våra grannar tänkte. Det fick mig o gråta. Inte bara vad han kallar mig, utan för att mamma har kommit till detta helvete med honom. Mamma förtjänar inte honom! Mamma är så mycket bättre! Hon kan jag berätta allt för, kvittar vad det handlar om. Jag litar på henne och hon skulle ALDRIG svika mig, eller någon i familjen. Hon har kanske svikit mig lite, att ha kommit till honom och inte kan säga ifrån ordentligt att han inte ska vara här mer. Men så lätt är det inte, vi bor i lägenhet och han jobbar som vaktmästare där vi bor, så han har nyckel in till alla. Så det är hur lätt som helst för honom o bara låsa upp om han känner för det, så helt säkra känner vi oss inte. Vi vet att vi kan säga detta till hans chef, då blir han av med jobbet, men han är fattig, och har knappt råd med mat osv. så det gör vi inte, fast jag vill..

Det låter inte som en optimal situation medges. Men faktum är också att din mammas val av karl är upp till henne så länge som han inte lägger en hand på er, för då ska ni direkt polisanmäla utan tvekan. Du har rätt att ge henne din åsikt men att säga att du hatar honom kommer inte leda någon relation framåt utan du kanske ska bara lägga fram faktat såsom att du inte klarar av hans rökande och be henne försöka hjälpa till att ändra på detta.

Att ni skulle behöva känna er osäkra för att han jobbar i byggnaden är inget kul alls, men utan att få möjligheten att byta lås så sitter ni lite i kläm, men å andra sidan skulle det ta slut och han skulle gå in utan tillåtelse är det ett lagbrott och det medför ju påföljd då han är fullständigt medveten om detta i sitt jobb. Du behöver nog prata med någon vuxen i din närhet som är mer insatt i situationen för att få det stöd du behöver för att ta dig igenom detta, speciellt när du dessutom har syskon som eventuellt lider lika mycket som dig.

Så… en liknande situation; min bästa väns mamma är också tillsammans med en "dålig kille". Det har dem altid varit, dem har bara bytts ut. Hon mår dåligt över det och vet att det går ut över sin dotter men anser ändå inte att hon är värd någonting bättre. Det är mental misshandel. Inte lika lätt att peka ut vilket gör den snäppet värre i vissa fall, anser jag.

Jag håller inte riktigt med Roamer. det är så lätt att säga "Livet kommer att bli det DU gör det till" men när man väl står där så är det inte alltid man klarar av det eller vet hur man ska göra.

Det finns ingenting värre än att må dåligt och vilja ha stöd och allt man får är någon som säger åt sig att skärpa sig lite. (jag har varit där)

Kämpa måste man alltid även om det känns svårt, men man kan ibland behöva hjälp med det.

Det är ibland djävulst svårt att få ett sådant förstroende eller styrka att klara av att prata om det med en psykolog/kurator/teraput/kvinnofridslinje etc. Men jag lovar dig att det är värt det i slutändan. Om inte annat så kan du få hjälp och råd av någon som kan, som har förståelse, och som lyssnar på dig utan att dömma.

(Det var värt det för mig. Med allt jobbit kring mig.)

Jag hoppas att jag var till (åtminstone en ytte-pytteliten) hjälp för dig.