iFokus Hoppas du har en bra dag!
Reworking iFokus
05. Sorg & Ilska
Läst 1837 ggr

Deprimerad till 100

2012-12-05 22:53 #0 av: Bazoka

_________________________________________________________________

Förresten. Mina föräldrar skildes för snart 2 år sedan. Såklart blev jag ledsen, men jag accepterade det. Det var faktiskt inte så svårt! Jag är varannan vecka hos mamma, och varannan hos pappa. På sommaren kan jag cykla till båda varje dag så något större problem är det inte. Men det som faktiskt är störande är när de träffar nya - mamma täffade ny ca. 2 v efter seperationen. Jag blev så arg!! Han är alkholist, och röker ( jag kan inte andas in rök osv, mina lungor blir mycket dåligare pga. astma och ja, röken förstör mina lungor snabbt ), han röker inte inomhus, men det luktar endån in när han kommer in efter han har rökat och lukt kommer in när han rökar utifrån. Jag är tvungen att gå upp på mitt rum och ut på balkongen för att ta frisk luft när han kommer in efter rökning. Detta är skit jobbigt -.- Jag blev deprimerad, jag satt inne på mitt rum om dagarna, skolkade från skolan och låtsades att jag var sjuk, och satt o lyssnade på sorgslen musik och grät för mig själv - jag ville gråta och känna smärta. Det blev bättre med tiden. Men sedan när vi åkte iväg, jag och min mamma så blev mammas nya skitarg och sa varför vi nt sagt att vi ville åka bort osv. fast vi hade sagt det till honom, dagen vi skulle åka hem från vår resa var tåget försenat till ca. kl 03 på natten och då gick det inga bussar hem från tågstationen, så mamma ringde min moster och frågade om hon kunde hämta oss från tågstationen, det kunde hon och hon berättade: Att mammas nya hade druckit sig full och hade ringt hem till min pappa, bröder, mammas syskon osv. och frågat vart vi varit och hotat dem - det värsta var: Han hade anmält oss till polisen att vi var försvunna. Då när vi kom hem var vi livrädda på natten, vi var rädda att han skulle komma in full o liksom.. slå oss eller vadsomhelst han  nu kan göra när man är riktigt full! Vi var rädda för vi såg att TVn var på, men vår moster fööljde med oss in som stöd. Det satt ingen vid TVn men vi såg att den hade varit på i 12 h, och ja.. han hade låtit tvn stå på i 12h så vi fick riktigt hög räkning där.. de blev sams igen men de bråkar ständigt varje dag o skriker på varandra, mamma ber han gå men sen kommer han med "men jag älskar dig" o blablabla o mamma köper det -.- Jag blev deprimerad igen, och gjorde samma sak som innan. Men nu fick jag mordtankar om hur skönt det skulle bli om jag t.ex drunknade elr något och att alla skulle tycka synd om mig. Men jag vill inte dö - egentligen. Bara att alla skulle fatta!! Sen i somras har jag varit deprimerad, skolkar, sitter inne på mitt rum och bryr mig inte mer. Jag tar fortfarande hand om min hund osv, men ja.. Sitter inne på mitt rum om dagarna, skolkar, o allt annat jag helst inte vill prata om..  Jag är tyst när jag är i skolan, vill inte sticka ut. Jag bytade klass för ett tag sedan vilket jag ångrar till 100.. Världens sämsta klass. Hatar allt. Bytade pga. jag gick ensam i förra klassen, min fd bästa vän hittade andra som "passade henne" och sket i mig. Men jag känner nu, att jag faktiskt går helt ensam än att gå i en skitklass där de pekar ut en för vad jag än gör - för att jag är annorlunda.

Vet inte om det är rätt o lägga in detta här men..:

Jag är så himla trött på skolan! Jag menar.. när man ä 0-6 år, då hinner man ju knappt med o göra det man vill göra i livet. När man är 6 år börjar man skolan, eller förskolan :) Grundskolan går man i 10 år ( om man räknar med förskolan ), sedan gymnasiet 3 år, sedan kanske man vill vidareutbilda sig i några år, och sedan dags för jobb. Sedan går man i pension när man är.. 65? Och då är man kanske för gammal för vissa saker? Asså kanske börjat få problem med kroppen, såsom rygg, leder osv. att man ej har tillgång att göra de saker man ville hinna med i livet. Så allt jobb, är då när man kan "leva" mest :/ Hatar när jag tänker på detta.. Blir så arg och frustrerad -.-'

Anmäl
2012-12-06 07:43 #1 av: Roamer

Livet kommer att bli det DU gör det till. Hårt men sant. Det skulle vara härligt om det fanns en hjälte som kom och ryckte upp en när det är som tyngst och visade vägen att gå, men det händer bara i filmer. Det du kan göra i denna situation är att säga vad du känner och tycker utan att säga det på ett anklagande sätt utan bara lyfta fram det på ett ödmjukt sätt. Prata med kurator och försök få stöd därifrån och sen lägg tid på att läsa böcker som handlar om din situation. Det är lätt att tro att du är ensam om detta problem men det är många som har det som du tyvärr och de flesta får ändå bra liv, men det kräver en insats och ett engagemang för att ta sig dit. Det är ingen stress att nå ditt slutmål utan ta det sakta i små steg så blir resan lättare.

Livet slutar inte för du slutar vara tonåring utan ju äldre du blir desto fler möjligheter uppenbarar sig och livet kan bli enormt utmanande och spännande, OM du väljer att det ska bli det. Det kan också bli ett grått liv där du jobbar 8-17 och sedan går hem och tittar på tv tills du somnar för att börja om igen, men det är inte ett måste. Du kan få hela världen som din arbetsplats och se och uppleva mer än många, men det kräver att du tar dig själv och dina studie på allvar. I det skede du är inne i så kommer det nog dock krävas något stöd utifrån i form av en kurator eller BUP, så ta den möjligheten och blicka framåt för det kommer bli bättre.

Anmäl
2012-12-06 16:41 #2 av: Bazoka

#1; Ja. Jag tycker absolut inte jag är den som lider mest. Jag vet mycket väl att det är så himla många som mår mycket dåligare än jag.. Hur menar du med hur jag tycker o säger? Har sagt till min mamma miljontals gånger att jag HATAR hur det är, och ja.. att jag "hatar" honom ( mammas nya alltså ). Hon säger inte så mycket när jag sagt det, och hon vet att jag mår dåligt i lungorna av rök för det har både jag och läkarna sagt. Det är svårt att ta sig ur det, jag är 14 år och jag kan inte precis rymma härifrån. Alternativet är ju att mamma gör slut med honom, så vi kan gå vidare - men nää..... Det kan bli hur hotfullt somhelst, men mamma köper vad han än säger. Men samtidigt är mamma mycket beskyddande, pratar han illa om oss blir hon riktigt arg ( asså mina syskon o jag ), för hon vill inte att han ska prata skit om mammas barn ( jag och mina syskon ). Jag hatar honom- han hatar mig. Det vet jag.. Då en gång så bråkade de inne i sitt sovrum, så jag gick ner i vardagsrummet som ligger precis intill deras sovrum o sov där istället för att höra vad de sa och så att inget hände. Jag hörde klart o tydligt vad de sa, för de skrek till varandra. Han sa att jag var en idiot och var så hänsynlös, och sa att mamma kunde..orkar fan inte säga det, men slicka mig i röven. OPASSANDE MEN JA, SANT. Han skrek det många gånger. Jag undrar vad våra grannar tänkte. Det fick mig o gråta. Inte bara vad han kallar mig, utan för att mamma har kommit till detta helvete med honom. Mamma förtjänar inte honom! Mamma är så mycket bättre! Hon kan jag berätta allt för, kvittar vad det handlar om. Jag litar på henne och hon skulle ALDRIG svika mig, eller någon i familjen. Hon har kanske svikit mig lite, att ha kommit till honom och inte kan säga ifrån ordentligt att han inte ska vara här mer. Men så lätt är det inte, vi bor i lägenhet och han jobbar som vaktmästare där vi bor, så han har nyckel in till alla. Så det är hur lätt som helst för honom o bara låsa upp om han känner för det, så helt säkra känner vi oss inte. Vi vet att vi kan säga detta till hans chef, då blir han av med jobbet, men han är fattig, och har knappt råd med mat osv. så det gör vi inte, fast jag vill..

Anmäl
2012-12-06 20:41 #3 av: Roamer

Det låter inte som en optimal situation medges. Men faktum är också att din mammas val av karl är upp till henne så länge som han inte lägger en hand på er, för då ska ni direkt polisanmäla utan tvekan. Du har rätt att ge henne din åsikt men att säga att du hatar honom kommer inte leda någon relation framåt utan du kanske ska bara lägga fram faktat såsom att du inte klarar av hans rökande och be henne försöka hjälpa till att ändra på detta.

Att ni skulle behöva känna er osäkra för att han jobbar i byggnaden är inget kul alls, men utan att få möjligheten att byta lås så sitter ni lite i kläm, men å andra sidan skulle det ta slut och han skulle gå in utan tillåtelse är det ett lagbrott och det medför ju påföljd då han är fullständigt medveten om detta i sitt jobb. Du behöver nog prata med någon vuxen i din närhet som är mer insatt i situationen för att få det stöd du behöver för att ta dig igenom detta, speciellt när du dessutom har syskon som eventuellt lider lika mycket som dig.

Anmäl
2013-01-05 17:41 #4 av: XxKimxX

Så... en liknande situation; min bästa väns mamma är också tillsammans med en "dålig kille". Det har dem altid varit, dem har bara bytts ut. Hon mår dåligt över det och vet att det går ut över sin dotter men anser ändå inte att hon är värd någonting bättre. Det är mental misshandel. Inte lika lätt att peka ut vilket gör den snäppet värre i vissa fall, anser jag.

Jag håller inte riktigt med Roamer. det är så lätt att säga "Livet kommer att bli det DU gör det till" men när man väl står där så är det inte alltid man klarar av det eller vet hur man ska göra.

Det finns ingenting värre än att må dåligt och vilja ha stöd och allt man får är någon som säger åt sig att skärpa sig lite. (jag har varit där)

Kämpa måste man alltid även om det känns svårt, men man kan ibland behöva hjälp med det.

Det är ibland djävulst svårt att få ett sådant förstroende eller styrka att klara av att prata om det med en psykolog/kurator/teraput/kvinnofridslinje etc. Men jag lovar dig att det är värt det i slutändan. Om inte annat så kan du få hjälp och råd av någon som kan, som har förståelse, och som lyssnar på dig utan att dömma.

(Det var värt det för mig. Med allt jobbit kring mig.)

Jag hoppas att jag var till (åtminstone en ytte-pytteliten) hjälp för dig.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.