_________________________________________________________________
Förresten. Mina föräldrar skildes för snart 2 år sedan. Såklart blev jag ledsen, men jag accepterade det. Det var faktiskt inte så svårt! Jag är varannan vecka hos mamma, och varannan hos pappa. På sommaren kan jag cykla till båda varje dag så något större problem är det inte. Men det som faktiskt är störande är när de träffar nya - mamma täffade ny ca. 2 v efter seperationen. Jag blev så arg!! Han är alkholist, och röker ( jag kan inte andas in rök osv, mina lungor blir mycket dåligare pga. astma och ja, röken förstör mina lungor snabbt ), han röker inte inomhus, men det luktar endån in när han kommer in efter han har rökat och lukt kommer in när han rökar utifrån. Jag är tvungen att gå upp på mitt rum och ut på balkongen för att ta frisk luft när han kommer in efter rökning. Detta är skit jobbigt -.- Jag blev deprimerad, jag satt inne på mitt rum om dagarna, skolkade från skolan och låtsades att jag var sjuk, och satt o lyssnade på sorgslen musik och grät för mig själv - jag ville gråta och känna smärta. Det blev bättre med tiden. Men sedan när vi åkte iväg, jag och min mamma så blev mammas nya skitarg och sa varför vi nt sagt att vi ville åka bort osv. fast vi hade sagt det till honom, dagen vi skulle åka hem från vår resa var tåget försenat till ca. kl 03 på natten och då gick det inga bussar hem från tågstationen, så mamma ringde min moster och frågade om hon kunde hämta oss från tågstationen, det kunde hon och hon berättade: Att mammas nya hade druckit sig full och hade ringt hem till min pappa, bröder, mammas syskon osv. och frågat vart vi varit och hotat dem - det värsta var: Han hade anmält oss till polisen att vi var försvunna. Då när vi kom hem var vi livrädda på natten, vi var rädda att han skulle komma in full o liksom.. slå oss eller vadsomhelst han nu kan göra när man är riktigt full! Vi var rädda för vi såg att TVn var på, men vår moster fööljde med oss in som stöd. Det satt ingen vid TVn men vi såg att den hade varit på i 12 h, och ja.. han hade låtit tvn stå på i 12h så vi fick riktigt hög räkning där.. de blev sams igen men de bråkar ständigt varje dag o skriker på varandra, mamma ber han gå men sen kommer han med "men jag älskar dig" o blablabla o mamma köper det -.- Jag blev deprimerad igen, och gjorde samma sak som innan. Men nu fick jag mordtankar om hur skönt det skulle bli om jag t.ex drunknade elr något och att alla skulle tycka synd om mig. Men jag vill inte dö - egentligen. Bara att alla skulle fatta!! Sen i somras har jag varit deprimerad, skolkar, sitter inne på mitt rum och bryr mig inte mer. Jag tar fortfarande hand om min hund osv, men ja.. Sitter inne på mitt rum om dagarna, skolkar, o allt annat jag helst inte vill prata om.. Jag är tyst när jag är i skolan, vill inte sticka ut. Jag bytade klass för ett tag sedan vilket jag ångrar till 100.. Världens sämsta klass. Hatar allt. Bytade pga. jag gick ensam i förra klassen, min fd bästa vän hittade andra som "passade henne" och sket i mig. Men jag känner nu, att jag faktiskt går helt ensam än att gå i en skitklass där de pekar ut en för vad jag än gör - för att jag är annorlunda.
Vet inte om det är rätt o lägga in detta här men..:
Jag är så himla trött på skolan! Jag menar.. när man ä 0-6 år, då hinner man ju knappt med o göra det man vill göra i livet. När man är 6 år börjar man skolan, eller förskolan :) Grundskolan går man i 10 år ( om man räknar med förskolan ), sedan gymnasiet 3 år, sedan kanske man vill vidareutbilda sig i några år, och sedan dags för jobb. Sedan går man i pension när man är.. 65? Och då är man kanske för gammal för vissa saker? Asså kanske börjat få problem med kroppen, såsom rygg, leder osv. att man ej har tillgång att göra de saker man ville hinna med i livet. Så allt jobb, är då när man kan "leva" mest :/ Hatar när jag tänker på detta.. Blir så arg och frustrerad -.-'