Jag är diagnostiserad som bipolär och detta påverkar självfallet mitt psyke. De senaste åren har varit extra jobbiga för mig - börjat gymnasiet, blivit tillsammans med och gjort slut med första pojkvännen, bråkat, familjen har varit splittrad, bråk, agg och allt möjligt. Jag har mått riktigt dåligt och under detta år har jag genomfört många självmordsförsök, detta är en bieffekt till mina bipolär och ADD-diagnoser då impulser är ett utav mina största problem. 

I slutet av september så flyttade jag till min faster och allt verkade bli bättre. Där bodde jag i stort sett ensam och det var precis vad jag behövde. Soc har hjälpt mig med ekonomin för att jag ska kunna betala mina räkningar, äta och leva. 

Nu har hon slängt ut mig, hon skickade ett sms till mig i förrgår där hon sade "jag tycker att du kan flytta hem till mamma faktiskt" och så var det med det. 

Mamma bor i en annan kommun och jag skulle behöva avgå från soc. Pengarna skulle försvinna, jag var hemlös då jag mår för dåligt hemma för att kunna bo där och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. 

Som tur är så är min kontaktperson på soc helt fantastisk och när jag berättade om de uppkomna problemen så pratade hon med sin chef. Nu är det nästan löst. De ska betala lägenhet åt mig och jag ska få flytta, nu ska jag få bo själv på riktigt och jag behöver inte flytta hem. Mitt liv kan få börja om. Men är det verkligt? Verkligen? Är det på väg att bli bättre? Jag är så jävla rädd över att något drastiskt ska hända återigen och att allt kör ihop sig. Jag orkar inte mer problem och drama i mitt liv, jag ORKAR verkligen inte. 

I sommar tar jag studenten och vad jag ska göra därefter har jag ingen aning om. Jag är inte kapabel till att arbeta men jag vill inte heller inleda mitt vuxenliv med att leva sjukskriven på soc. Åh. Nä, bara allt praktiskt löser sig NU så är jag glad. Det känns bra, som att en blyklump har ramlat loss ur bröstet på mig. 

Hoppas, hoppas.