Tanken är lockande, men just nu är den omöjlig för min del att genomföra då man är fortvarnde småbarsnförälder m.m

Jag hoppas ändå att någon annan skall våga sig in på detta.

Jag drömmen är skön, men sedan kommer farhågorna för hur det rent praktiskt ska gå att genomföra. Man kan ju sälja sitt hus här och köpa ett annat där. Simple as that?

Man ska våga annars kommer men ingenstans här i livet….Har man en dröm….Gör den verklig. Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt…. Jag har mååååånga drömmar och de kommer bli verkliga en dag men den dagen är inte här än…..

Inte börja om på nytt kanske.. men slänga på sig en ryggsäck och tågluffa dit man känner för, slippa tider, ansvar eller planer för dagen.. leva fritt och farligt ett tag.

Hade kunnat göra det nu, iofs.. men…

Funderar allvarligt på att göra så. Kommer flytta inom kort, dock inte utomlands men sen när jag blir vuxen. :)

Tänkt tanken många gånger.

Denna känsla och tanke får jag varje gång jag blir djupt deprimerad vilket händer rätt så ofta med tanke på min bipolära sjukdom.

Tror inte att det behöver vara så svårt. Det gäller att ta steget ut bara - ställa sig i en helt ny livssituation, och sedan göra det bästa möjliga utifrån den nya situationen. Interrail har jag förstås testat ett par gånger, men det här skulle gälla att starta ett nytt liv - eller byta ut ett gammalt mot ett nytt. Sist och slutligen handlar det väl om att förverkliga en dröm. Går det eller går det inte?

Min mamma Gjorde det när jag och min bror var 4 och 5 år, Hon packade grejjerna sen for vi till Spanien i över ett år bara för at tkomma bort :)

Cykel, tält, wildcamping kanske?  Tid krävs, och pengar. Billiga vandrarhem. Jag träffade en rysk akvokat på 30 år när jag var i södra indien. Han hade varit där i fem år för att han gillade det. Han förnyade passet i sri lanka då och då.

Beror väl på om man flyr från nåt eller om man bara vill flytta.

#11. Man flyr från sig själv så att säga.

Ja.. och det går ju inte att göra..hur mycke man än vill ibland.

Har tänkt den tanken i några år.. säger som #13 hur mycket man än vill, så går det inte..

Ja, att tänka tanker går ju. Men är det ingen som har försökt och lyckats med det? Man flyr inte från sig själv. Man byter helt enkelt miljö bara.

# 15 Helt sant!

ja jag känner precis igen mig!!! Jag har alltid velat sticka iväg till Island och aldrig komma tillbaks!!!

#17 för en gångs skull beter du dig inte som ett troll. fast du kanske bara skrev nånting. du vet i t.ex jag vill bara skrika så är du väldigt elak mot nån som har det svårt. och det ácpeterar jag  inte.

Jag gjorde det. Jag ville flytta. Se något annat än jag var van vid. Och så skaffade jag mig en tysk pojkvän av en ren händelse. Tyskland är kanske inte det man drömmer om, men det var dit jag flyttade. Det var något nytt i alla fall.

Numera är jag invandrare. Jag ses på som om jag vore en pest. När jag är ensam börjar ingen ens prata med mig, när jag har min pojkvän med pratar dem om mig med honom. Ingen ägnar mig en blick. Jag avslutar snart min sjunde månad här och jag lider. Jag får inte komma in på klubbar och barer eftersom jag är utlänning. En kassörska på motsvarande ICA kastade matvaror på mig när hon insåg att jag inte var tysk. "Det är klart att jag är otrevlig mot henne, om hon kommer hit utan att kunna tyska. Hon kan ju inte ens det flytade än! Hon förtjänar ingenting bättre." säger både min pojkväns arbetskamrat och hans bror, och det är den allmäna uppfattningen. Jag har till och med tvingats betala dubbla priset för vård pga jag var invandrare. Jag får ingen sjukförsäkring här, om jag inte betalar 109 euro i månaden. Jag får inget jobb här eftersom jag inte har sjukförsäkring. Jag får inga pengar för att studera, och inga pengar för att vara arbetslös.

Det skall aldrig glömmas att det är svårt. Jävligt svårt. Hur härligt det än låter att "lämna allting". Nu sitter jag här och har inget hem istället. Jag har inget kvar i Sverige eftersom jag valde att lämna det, men jag har absolut ingenting här heller. Jag förlorade mina kompisar i samband med flytten, och jag får inga nya här pga att jag inte kommer in i systemet och kan träffa folk. Jag kan ärligt säga att jag numera hatar Tyskland mer än allt annat och eventuellt är det det största misstag jag någonsin gjort när jag flyttade hit. Men jag har inget hem i Sverige att återvända till och jag har en pojkvän jag trots allt älskar över allt annat här. Så jag stannar. Men jag kan bara råda folk att tänka igenom allt lite extra. Det är trevligt med miljöombyte, men det är inte alltid det är trevligt med kulturombyte, hur härligt det än verkar i början. För du kommer aldrig bli en del av det igen.

De e väll istort sätt de enda ja tänkt på nu sen min morbror tog livet av sej flr ett halvår sedan. Ja vill långt här ifrån bara börja om på nytt o skaffa nya vänner.

O om man vill nått riktigt mycket så kommer de att hända. De e vad ja tror!

Jag kan tänka mig det. Ska vi göra det ihop?